Ah! Pirret i magen. Taggad till max. På fredag gäller det. Är det pitch? Nejnej. Jag talar om den sköna tillfredsställelsen av att äntligen fått rumpan ur vagnen och satt av tid till ett pappa-son-äventyr!
Brorsan hade bokat den här fjällsemestern för oss båda, och våra sexåriga söner, ett halvår i förväg. Små enkla utflykter kring Storulvåns fjällstation, bus i bollhavet efter bastun och kvalitetsbira framför brasan när kidsen slocknat. Långhelg, torsdag till måndag.
Otursamt då att den där grymt lockande kunden bjöd in till pitch några veckor innan avresa.
”Ni presenterar på fredag” sa dom. ”Kan man skjuta på det några dagar? Vår creative director ska till fjällen.”, svarade byrån. ”Nej. Men ni kan presentera på måndag morgon. Over and out.”.
Arbetsgruppen satte ribban högt. Både för pitchen, och för att ta en kula för mig, som envist skulle vara latte-pappa i fjällen. Dom satt på nätterna och jobbade ut i princip hela kundens kampanjkalender för nästa år. Helt briljant. Och jag satt i fjällstationen och kom med glada inpass. När brorsan och barnen slocknat satt jag ensam i fjällstationens restaurang och gick igenom PDF:er, med lövrasslet utanför som enda sällskap.


 
Satan vad bra det blev. Även om man hade något gnagande i magen – är det verkligen rimligt att jobba ut såhär mycket, på så kort tid, för att vinna?


 
I höjd med Stockholm på vägen hem, smög jag av tåget som en tjuv om natten. Pussade min sovande lillkille på skalpen och såg dom tuffa vidare mot Göteborg. Om några timmar skulle vi upp på scen.
Redan efter tre-fyra slides kändes pitchen som om den vore i en liten ask. Kunden kämpade med pokerfejset, men nog syntes det i deras glittrande ögon att vi var helt rätt ute! Kånkades på fjällrygga och laptop på väg hem konstaterade jag att det nog varit värt besväret, trots allt.
Några veckor senare ringde kunden. Dom var bedrövade. Huvudkontoret hade ringt och ställt in pitchen. Inte vårt fel, det var internpolitik. Jättetråkigt, med tanke på allt jobb vi lagt ner. Men inget att göra. Så att... ja. Men vi var helt klart bäst av alla förlorarna! Det ville dom att hela teamet skulle veta.
Så var den historien slut. Och nu är det viktigt att du inte missförstår mig: Byråbranschen är inget vuxendagis, och en pitch är en lek för tåliga. Och när man går in i en pitch är det ungefär lika mycket för ens ego och för att ge skallen de endorfiner som den kräver, som det är ett avvägt affärsbeslut för att trygga byråns framtida intäkter. Bra så.
Men nog måste det finnas ett bättre sätt? Håll med om att det bara finns förlorare i min lilla historia?
Det finns bättre sätt. Och det glädjande är att vi verkar vara överens med tunga förträdare från kundsidan om den saken. Vi kommer aldrig få någon större uppslutning kring nya pitchregler så länge de inte gynnar alla parter – såväl annonsör som byrå. Kan vi bevisa att de nya pitchrekommendationerna leder till bättre samarbeten kan vi bli av med det som i alla herrans år kallats för ”pitch-eländet”. Vi kommer få fler vinnare. Och bättre förlorare.
Klas Tjebbes på Eight McCann och Max Aperia på Annonsörföreningen är två fanbärare för den Optimala Pitchen. Mångas gemensamma arbete, lett av dom, i våra respektive organisationer har utmynnat i nya pitchrekommendationer, och de handlar inte om att skydda kreatörers fjällsemestrar – de handlar om att hitta en optimal struktur för att få långsiktiga och avundsvärda byrå/kund-samarbeten på plats. Och rekommendationerna är bra. Jag har själv deltagit i två pitcher i enlighet med den nya strukturen. Vunnit en, förlorat en. Nöjd med båda.
Anmäl dig till våra pitchseminarier här >




Gustav Martner
Executive Creative Director, CP+B Europe och Styrelseordförande Sveriges Kommunikationsbyråer